Forskning och innovation

Rytter reflekterar: 10 år av rättande, rytande, risande och rosande

Efter mer än 19 år på Livsmedelsföretagen går vår forsknings- och nutritionsexpert Elisabet Rytter i pension. I en sista ”Rytter rättar” listar Elisabet de fem frågor som har retat hennes vetenskapliga evidensnerv allra mest, och hon lämnar oss med en tydlig uppmaning: håll den vetenskapliga fanan högt!

Elisabet Rytter:

Så var det dags att avsluta ett kapitel i livet. Det här blir den sista Rytter rättar i Livsmedelsföretagens regi då jag nu sadlar om till pensionärsliv och konsultarbete. Som flera av er säkert vet tas min tjänst nu över av Lovisa Martin Marais, något ni kan läsa om här och här. Stort lycka till Lovisa!

I nästan 10 år har jag rättat, reflekterar, rutit och recenserat, och några få gånger till och med rosat (synd att det inte blev fler gånger). Texterna har skrivits i flygplansstolen, framför skärmen hemma, på tåg och på båt och ibland på kontoret, men alltid med musiken i öronen. 

När jag blickar bakåt på dessa 10 år kan jag konstatera att frågorna jag lyft – det som fått mig att reagera – har varit många och av olika karaktär. Men de har en gemensam nämnare – de har alla retat min vetenskapliga evidensnerv. Och den gemensamma nämnaren för alla mina reaktioner är att de bottnar i de nordiska näringsrekommendationerna (NNR) och de svenska kostråden. Frågorna har kommit och gått – NNR och kostråden har bestått.

Efter lång och trogen tjänst tar jag mig här friheten att skriva en topp-fem-lista över de teman och frågor som jag har reagerat på genom åren. En lista jag hoppas kan vara till hjälp att hålla den vetenskapliga evidensflaggan högt i det fortsatta arbetet med att förbättra matvanorna.  

1. SVT:s dåliga koll på fakta och ”experter”

Elisabet ”in action” på ett av många journalistseminarium hon arrangerade.

Vår viktiga och kära skattefinansierade public service, och i synnerhet SVT, slirar då och då – både på vad gäller valet av experter som bjuds in och på att söka rätt på etablerad kunskap och fakta. Här finns det många gånger då jag reagerat:

  • När programmet Lyckomaten och Tareq Taylor gör ett hemsnickrat experiment för att bevisa att hemlagat är bättre än köpt genom att stoppa ner burgarna i saltsyra tänkt att efterlikna förhållandena i våra magar!
  • När programmet Fråga doktorn Hälsa som påstår sig vara vetenskapligt bjuder in så kallade experter som inte alls bör bära den titeln, något SVT hade kunnat upptäcka om de bara hade tittat på ”experternas” CV. 

Även programmen Bästa dieten och SVT Plus har av samma anledning fått en släng av Rytters slev.

Min uppmaning till SVT: lägg några minuter på att läsa på och kontakta de riktiga och äkta experterna, till exempel de på Livsmedelsverket.

2. Tvärsäkra universalexperter ute på djupt vatten

På temat experter har jag flera gånger tagit upp problemet med att så många okunniga tvärsäkert och felaktigt uttalar sig om kopplingen mellan mat och hälsa. En sommar gav jag mig ut i bokhandeln och botaniserade i hyllan ”Kropp & Själ” och förundrades över alla de hälsoböcker som finns där och den brokiga skaran av författare (journalister som tagit på sig expertrocken, läkare, biokemister, ”certifierade” kost- och hälsocoacher, personliga tränare, bantnings- och skönhetsexperter, professorer, dietister och näringsfysiologer), många med uppenbara brister i relevant kunskap.

En annan gång blev jag kontaktad av podcasten ”Sinnessjuk” som var upprörda över den oseriösa men populära boken ”Kimchi och kombucha”, skriven av en forskare inom IT, ekonomi och sjukvårdssystem. Det resulterade i en lång recension och rättelse.

Här är det värt att nämna en intressant artikel i Läkartidningen där Tommy Cederholm och Benno Krachler myntade begreppet ”universalexpert”. Med det menas personer med för läsaren förtroendeingivande titlar (t ex professor och läkare), som inte är sakkunniga i området men som utnyttjar sin titel för att synas och höras. Det kallar jag yrkesetiskt förkastligt.

En uppmaning till alla bokslukare: kolla upp författaren och ställ dig frågan om hen verkligen har den kunskap som behövs för att skriva en faktabaserad bok inom aktuellt område, eller om hen bara är ute efter uppmärksamhet och att  tjäna pengar på att sälja böcker.

3. Lockelsen med enskilda studier och klickvänliga rubriker

Medierna har en viktig uppgift att lyfta och informera om nya forskningsresultat. Tyvärr är en del journalister alltför sugna på att få till klatschiga rubriker som genererar många ”klick”. De drar väldigt stora växlar på till synes omvälvande resultat från en enskild studie på bekostnad av etablerade fakta och vetenskaplig konsensus.

Elisabet föreläser på  European Federation of Food Science and Technologys årliga konferens.

Till exempel  påstod DN att salt är ”Mindre farligt än vad man trott”, vilket fick mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen och argt skriva en Rytter rättar med medhåll från kunnig professor. En annan gång hade SvD en artikelserie om depression baserat på Henrik Ennarts bok ”Happy Food”, där han påstår att vissa sorters mat leder till depression och andra till lycka. Mycket oansvarigt att slarva kring depression, det tyckte flera med mig.

En uppmaning till alla journalister: använd inte en enskild vetenskaplig studie som underlag till era artiklar. Sök istället upp de sammanställningar som finns, till exempel NNR 2023, Livsmedelsverkets olika rapporter och Cochrane reviews. Och om ni tycker att de är svåra att ta till sig kan ni höra av er till en riktig expert så hjälper de er säkert mer än gärna!

4. Den reflexmässiga kritiken mot industrifinansierad forskning

När man jobbar i eller för livsmedelsindustrin händer det då och då att man utmålas som ”the bad guy”. Många utgår från att vi som producerar livsmedel luras och förgiftar våra konsumenter. Förutom det sorgliga i att någon faktiskt kan tro det om en bransch som dagligen förser oss med mat, är det dessutom en synnerligen dålig strategi om man som företag vill ha kvar några kunder. Men det här synsättet smyger sig likväl ofta in i områdena forskning och mat-hälsa.

Det finns en hel del annars seriösa personer som anser att forskning finansierad av livsmedelsindustrin är fulforskning som inte bör räknas. Industrins kritiker hävdar närmast reflexmässigt att all livsmedelsforskning som har utförts i samarbete mellan akademi och livsmedelsföretag inte är något värt. Som jag skrev i en Rytter ryter ifrågasätter ingen att bilindustrin tar fram säkrare bilar tillsammans med forskare på tekniska högskolor. Men när det gäller livsmedel och att utveckla nya hälsosammare och hållbarare produkter är det inte alls lika självklart. Lika konstigt som det är bedrövligt.

En uppmaning till alla företag och forskare som samarbetar: tydliggör hur forskning faktiskt går till och stå på er. Vår samverkan är livsviktig för att lösa de globala utmaningarna kring hälsa och hållbarhet. Och till dig som är kritisk till vår forskning: det finns dålig statsfinansierad forskning och bra näringslivsfinansierad forskning, och vice versa. Fokusera mer på forskningens kvalitet och mindre på vem som har betalat den.

5. Ultraprocessad ovetenskaplighet

Och sist – men verkligen inte minst – den aktuella debatten kring begreppet ultraprocessade livsmedel och dess koppling till hälsa, något som dagligen nämns i media och som diskuteras livligt både bland forskare och politiker. Första gången jag stötte på begreppet ultraprocessade livsmedel och klassificeringsmetoden NOVA läste jag texten mer än en gång och frågade mig, har jag missat någon bilaga? Detta kan ju inte vara en vetenskaplig metod att använda i forskningsstudier där man vill studera livsmedels påverkan på hälsa? Men så var tyvärr fallet. De senaste åren har begreppet fått en enorm spridning och används av media, politiker och forskare utan att ifrågasättas.  

Det är nedslående att se så många forskare som okritiskt använder NOVA-metoden i sina studier då den har så stora vetenskapliga brister. En tänkbar orsak är att de som tagit fram och de som använder NOVA saknar djupare kunskap i livsmedelsvetenskap, något jag funderade över här. Att NNR 2023 och våra svenska kostråd inte inkluderade begreppet beror på att det inte är tillräckligt vetenskapligt kvalitetssäkrat, något som Henrik Ennart och Johannes Cullberg inte alls höll med om när de på bästa sändningstid i TV4 fick sprida rena konspirationsteorier. Det fick Rytter att se rött.

En uppmaning till både forskare och politiker: avvakta med att använda NOVA-metoden. Forskningen kring metoder för klassificering av livsmedel går framåt, och allt fler forskare tar sig an denna uppgift på ett robust vetenskapligt sätt. Dit hör tyvärr inte metodiken bakom NOVA-klassificeringen, och det kan all uppmärksamhet i världen inte kompensera för.  

Håll fanan högt!

Med ovan summering av 10 års rättande, rytande, recenserande och reflekterande vill jag avslutningsvis tacka min ovärderliga kollega Daniel Emilson – utan hans support hade det inte blivit ett drygt tjugotal Rytter rättar och ni läsare hade definitivt inte fått så knorriga (och klickvänliga) rubriker som dragit till sig ert intresse.

Med det säger jag tack och hejdå, men också på återseende. Kanske dyker Rytter rättar upp i andra sammanhang, så håll ögonen öppna och den vetenskapliga fanan högt!